Följande är en berättelse om hur elever i min skola arbetade hårt för att hitta exakt rätt homeopatiskt läkemedel som läkte ut patientens kroniska uvi. Även patientens övriga besvär försvann.
Kvinna, 33 år, söker för urinvägsinfektioner, som började besvära henne redan som liten. Hon hade ätit mängder av antibiotikakurer. Hon berättade att en läkare till sist vägrade att skriva ut mer antibiotika till henne, eftersom infektionen ändå ständigt kom tillbaka.
Vi hade alltså att hantera en kronisk urinvägsinfektion.
Vi gjorde anamnesen, och fortsatte med analysen. Prognosen bedömde vi som god, eftersom vi av erfarenhet vet att homeopati är effektivt vid urinvägsinfektioner och patienten i övrigt var vid god hälsa, utan vare sig organ- eller vävnadsförändringar, samt med ett fungerande immunsystem. Visserligen befarade vi att de många kurerna med antibiotika kunde försämra utgångsläget, men på det stora hela var vi hoppfulla.
Vi hade tydliga symtom, och vi hade många bra symtom som var väldigt specifika för patienten.
Utifrån den insamlade informationen började jobbet med att gå igenom de homeopatiska läkemedel som var indikerade. Nu visade det sig dock bli lite knivigare än vad vi hade väntat oss utifrån prognosen. Många av de medel som kom upp som stämde bra. På det mesta. Men inte helt. Så vi sållade och valde bort.
Till slut hade vi tre medel som stämde på så gott som allt. Men dessvärre hade vart och ett av dessa tre medel något symtom som talade emot patientens symtom. De var alla tre, det vi kallar kontraindikerade.
Så hur gör man då? Inget av de stora välkända medlen stämde. Vid det här laget hade vi jobbat och bollat funderingar och förslag i flera dar. Vi tog en paus. Det vill säga, alla utom en elev som inte gav sig.
Hon följde ”skolboken” det vill säga precis det eleverna lärt sig i utbildningen om hur vi ska arbeta step-by-step. Hon arbetade vidare med de strategier vi har att ta till när den första approachen inte ger medel som klickar.
Hon grävde djupare och snart fick jag och klassen ett mail: ”Kolla på det här medlet!”.
Eleven hade hittat ett litet okänt medel. Hon hade därefter plockat fram information om medlet från gamla säkra källor. Nu hade vi pålitlig kunskap om vilka symtom det ganska okända medlet hade framkallat när det hade prövats på friska personer, samt vilka erfarenheter tidigare kollegor hade från att använda medlet.
Nu stämde allt. Eleven hade hittat ett klockrent ”simillimum”. Det vill säga det exakt rätta medlet som stämde för just den här patienten i patientens aktuella tillstånd.
Behöver jag berätta att patienten idag – efter två intag och snart ett halvt år senare, mår alldeles utmärkt.
Lämnade urinprov var fria från bakterier – u.a. som det brukar stå i läkarjournalerna. Ändå föreslog läkaren vid ett besök att patienten borde ta en 3-månaders antibiotikakur. Nu visste förstås läkaren inte att patienten blivit behandlad med homeopati, utan följde de gängse riktlinjerna skolmedicinen vilar på. Patienten tackade nej till detta.
Hur kan vi vara säkra på att läkemedlet hade lett till en utläkning av urinvägsinfektionen? Nej, det kan vi förstås inte. Det är först när det gått några år som vi säkert kan säga att medlet ledde till en läkning.
Det som dock talar för en läkning är att även patientens övriga besvär försvann under behandlingen: migränen, den dagliga spänningshuvudvärken, den uppblåsta magen, samt några mindre kroppsliga besvär tonade bort under läkeprocessen. Att patienten dessutom har blivit lugnare, är mindre orolig och har fått ett ökat självförtroende visar att medlet arbetat med hela patienten.
En grundprincip för homeopatisk behandling är att vi alltid ser till hela människan! Vårt mål är att patienten blir så ”fri” det går; kroppsligt, emotionellt och psykiskt!
Tillägg i sept 2025: Senaste informationen är att patienten genomgått en graviditet och förlossning utan några som helst problem!
Nu har du världens chans att få behandling av the best of the best: Erik van Woensel. Bli klasspatient i vår utbildning! Kontakta mig för mer information på
Foto: Bim Lundqvist